Förra inlägget skrev jag för en månad sen men det är såhär jag fungerar, arbetar i ryck. Tänkte att det var dags att lista lite fakta om mig här. Jaja, jätteunikt, men jag tror att det kan bli kul.

Jag läste milleniumserien när jag var 12. Stieg Larsson sparade inte in på sexscener och mitt barnjag var både chockerad och väldigt förvirrad.

Jag har bott på HVB. Tiden innan dess kan jag tillägna några framtida inlägg men sammanfattningsvis var jag förstörd och faktiskt väldigt lättad över att få komma bort. Beslutet var oväntat och jag fick bo på ett akut-HVB i några veckor i väntan på en mer permanent placering. Det var bra. Jag trivdes med den strikta strukturen och människorna där, började känna mig litehoppfull.

              Nästa placering blev ett helvete. Jag var vän med de andra ungdomarna till en början, alltid väldigt snäll mot dem. Deras hemska barndom fick mig att se förbi alla misshandelsdomar i deras namn och jag brydde mig verkligen om dem. När de fick reda på att jag hade bulimi vände allt. De kunde banka på dörren och säga att de skulle skada mig på olika sätt, mörda mig till och med. Jag var rädd. För den som inte själv lyssnat på dem berätta om gånger de hade sparkat någon så mycket så att de trodde att den var död utan att i talande stund inte ångra sig är det lätt att förklara bort det som tomma hot. De kallade mig smuts och kunde be mig skära djupare så att jag skulle förblöda. Personalen gjorde ingenting, när ungdomar hoppade på mig var det andra ungdomar som höll fast dem medan personalen satt inne på kontoret och knappade på sina datorer. Hemmet saknde dessutom rutiner och behandlingen var ett skämt. På papperet är SoL-placeringar, som jag hade, frivilliga (till skillnad från sådana med LVU), men i praktiken är det inte sant. Jag tog mig därifrån flera gånger och förklarade vad som hände men tro mig, ingen lyssnar på en ungdom med HBV-placering. Personalen sa att det var så det fungerade, att alla som bodde där ville därifrån men att man blir bättre av att vara där. Soc var bekanta med resonemanget. Det tog två månader av eskalerande självskadebeteenden och flykter från huset innan soc förstod att jag behövde flytta.

Jag är äckigt perfektionistisk. Jag snittar nog på minst dubba tiden när det kommer till skolarbeten och jag blir aldrig nöjd med saker jag gör. Vad ska jag säga, jag jobbar på det.

Jag är vegetarian. Det här tycker nog de flesta att det tjatas för mycket om men jag ska försöka hålla det kort. Jag tycker att det är dubbemoral att äta djur och samtidigt säga att man bryr sig om dem.

Jag har rakat av mitt hår flera gånger. Oerhört befriande. Första gången gjorde jag det för att utmana mig själv. Jag hade funderat på att göra det i flera månader utan att våga skrida till verket när jag insåg vad det var som stoppade mig - nämligen att jag var rädd för att bli ful. När jag förstod det bestämnde jag mig för att den tanken inte skulle få styra mig och jag har aldrig ångrat att jag gjorde det. 

Just nu mår jag inte bra, försöker sova och kräkas bort tiden. Jag är ledsen om det fläckar av sig på inlägget.

Regnet har målat mina kläder i en mörkare nyans och jeansen klibbar mot bussätet. Skolan och mattelektionen med klassen försvinner bakom mig. Det har blivit en vardag att fly från vardagen. Jag vilar pannan mot fönsterrutan och blundar. Värdelös. Helt jävla värdelös. Det här skulle vara året efter året då allt gick åt helvete, året då jag rättade till allt, men ju mer tiden går desto mer påminner det om en repris. Det är svårt att vara hoppfull och tro på mig själv när jag misslyckas hela tiden. När bulimin leder mig in i bussen och viskar att jag ska sluta försöka lyssnar jag. Jag köper den där maten jag alltid köper och sätter igång duschen när jag kräks för att dränka ljuden. Sen gör jag det igen en gång två gånger tre gånger.