Regnet har målat mina kläder i en mörkare nyans och jeansen klibbar mot bussätet. Skolan och mattelektionen med klassen försvinner bakom mig. Det har blivit en vardag att fly från vardagen. Jag vilar pannan mot fönsterrutan och blundar. Värdelös. Helt jävla värdelös. Det här skulle vara året efter året då allt gick åt helvete, året då jag rättade till allt, men ju mer tiden går desto mer påminner det om en repris. Det är svårt att vara hoppfull och tro på mig själv när jag misslyckas hela tiden. När bulimin leder mig in i bussen och viskar att jag ska sluta försöka lyssnar jag. Jag köper den där maten jag alltid köper och sätter igång duschen när jag kräks för att dränka ljuden. Sen gör jag det igen en gång två gånger tre gånger.